Jag tänkte snitta ut ett mycket mindre utsnitt än så här ur en konversation mellan mig och Johannes Nilsson, men det blev för svårt, så ni får sleva i er nästan alltihop. När vi kommer in i samtalet har vi talat lite om politiskt färgad humor och jag har slagit ett halvhjärtat slag för facebookgruppen “Vita Kränkta Män” och alla dess kloner som en väg framåt. Jag kallade den typen av lustifikationer VKM ägnar sig åt för “readymades” eftersom dessa skämt inte blir skämt förrän en skämtkonstnär upptäcker dem och presenterar dem som sådana.

JN: Jag skulle säga att “ready mades” – vågen är ännu ett underbetyg åt “vänsterns” humoristiska förmåga. Man kan inte vara särskilt rolig själv, så då klippklistrar man motståndaren istället. Det är lätt, det är ofta roligt, men inte fan är det hantverk.

PL: Intressant tanke som kan sättas in i ett större ramverk av konsumeristkultur osv. Men jag tror du närmar dig readymadehumorn från fel håll. Den har inte uppstått för att fylla ett humoristisk tomrum utan för att rensa upp i den svampinfekterade gräsmatta som är “det offentliga samtalet”. Ibland snubblar den på sina egna skosnören, men oftast når budskapet fram: nån jävla ordning måste det vara (på folks tankar innan de yttrar sig).

JN: Jag tycker det har blivit precis tvärtom. Istället för att diskutera slänger folk memer på varandra. Inte för att diskussionerna var mycket att ha. Att anklaga varandra för att vara “kränkta” är dock under alla avseenden ett steg nedåt från normal argumentering, och inte är det särskilt roligt heller. Min slutsats är att folk är ungefär lika usla på att hantera argument som memer och humor, och att internet kanske borde läggas ned.

PL: Man kan också se memerna som en förfining av argumentationskonsten. Istället för att veva igång en redan utredd och hadd debatt som hindrar och bromsar den sanne tänkaren från att ta sig och det allmänna medvetandet framåt, så halar man upp en meme som påminner den tarvlige argumentatören om att denne befinner sig på ett mentalt utvecklingsstadium vi andra tagit oss vidare från. Vill hen harva vidare i detta ämne får hen se till att komma med något nytt. Givetvis kan den grejen missbrukas.

JN: I rättvisans namn så förtar politisk avsändare i regel den häpnadseffekt som ingår i all lyckad humor. Det är därför jag tycker VKM i regel är rätt trist. I och med att jag förväntar mig klippklistrat vitt gnäll på den sidan, är det väldigt, väldigt svårt att uppnå större häpnad. Jag tycker med andra ord nästan tvärtom, att ready mades är roligast i ursprungssammanhanget, samt i vändor där de används på ett oväntat sätt.
Vad gäller memer: jo, exakt som beskrivs ovan är ju meningen. Men nu är folk så jävla oskickliga med precis allt att effekten närmast blir den motsatta, dvs ännu mer tjat.

PL: Stort medhåll gällande häpnadseffekten.
Jfr högerorienterade humorförsök på flashback. Är det bara mitt hjärntvättade vänsterhjärta som får mig att tycka att dessa ofta är hundra ggr tråkigare än tråkiga vänsterskämt?

JN: Nej, Flashback är jättetråkigt vad gäller avsiktlig humor. Det sammanbitna, patriotiska allvaret kan dock vara en glädjekälla på andra sätt, men då är vi ju inne på readymades igen. Något flashback är rätt dåliga på.

PL: Fast jag tycker det gjorts en del roliga saker av andra flashbackanvändare, vissa humoristiska trollraider och så. Det var främst den politiska humorn jag tänkte på nu. Den är helt katastrofal.

JN: Jag tänker att Flashback befinner sig på ett stadium motsvarande vänsterns 70 – tal, det är liksom kamp och revolution på gång och då ska inga jävla folkförrädare komma här och skratta bort rådande allvar. Vänstern kör mer “etablerad tomgång” typ.

PL: Obs dock att 70-talsvänsterns allmänna humorfientlighet till viss del är myt (Risken finns, Blå tåget, PUSS-gänget, Sillstryparn, Galago, osv osv). Är det några som hatade humor och uppsluppenhet på 70-talet så var det ju den gamla hederliga Bohmanhögern. Och den gamla hederliga kyrkan

JN: Att ingen av ovan uppräknade är rolig idag handlar förstås om humorns extremt snabba omsättningsgrad. Idag är ju som bekant varken Seinfeld eller Simpsons särskilt roliga längre. Hur objektivt skitkul det än var på 90 – talet.

PL: En del saker står sig andra inte, men det har mer med det omgivande sammanhangets föränderlighet eller brist härpå att göra. Friktionen. Ibland kan det ju uppstå en ny friktion som gör att något blir roligt igen efter att inte ha varit det på tjugo år. Politisk humor är ju svårt pga den ofta uteblivna häpnadseffekten, men å andra sidan är humor lika med motstånd och motstånd är ju politik.

JN: Humor = motstånd: inte säker på det. Misstänker att det faktiskt kan vara precis tvärtom. Men det är det värt, för utan humor är livet inte värt att leva. Hellre humor i Auschwitz än gravallvar på spa.

PL: Jag menar alltså att det ska finnas ett motstånd mot och i skämtet för att det ska vara roligt, inte att skämtet i sig är motstånd (det tycker jag kanske också, men inte nu).

JN: A-ha. Ja, det är ju en annan sak.

This entry was posted on Wednesday, October 24th, 2012 at 20:00 and is filed under Okategoriserade. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can skip to the end and leave a response. Pinging is currently not allowed.