Äggkorgen
Äh vad fan. Tänkte först att ett sånt här inlägg skulle vara kontraproduktivt och dötrist och alldeles alldeles… kontraproduktivt och dötrist, men ok. Skummar ni vidare så hittar ni ett citat min kamrat Johannes Nilsson återpublicerade från bloggen Copyriots kommentarfält. Jag ska kommentera den kommentaren lite, men vill först bara säga att jag inte följer bloggar, men hade jag gjort det hade jag följt bl a Johannes och Copyriot. Anledningen till att jag inte följer bloggar har att göra med att jag inte har tid och ro i kroppen för det. Det har inget att göra med något annat. Varför berättar jag det? Vet inte. Här är citatet, från signaturen “skriva”:
Intåget av twitter och liknande på bekostnad av bloggar och kommentarfält kan beskrivas som en period då den etablerade medie-medelklassen helt vände sig från omvärlden och började prata med sig själva.
Det har skett en tillslutning där man enbart vänder sig “inåt” mot de egna nätverken, till de man redan känner, till kompisars kompisar. Det tycker jag är rätt tråkigt förstås, som arbetarklassperson utan “nätverk”.
– Som utanförstående som inte har “ett namn” är Twitter som att titta in i ett stort tittskåp. Man har inte där att göra. Man är inte välkommen.Parallellt med den här utvecklingen sker en attitydförändring mot de delar av nätet där ej etablerade icke-kända och ickemedelklass-skribenter diskuterar (internetforum, kommentarfält) : det anses ohippt med bloggar, kommentarfält börjar omnämnas som “Pissrännor” och så vidare – tidningarna stänger möjligheten för “vanliga” människor att ge sig till tals – och jag undrar om det inte handlar om gammalt hederligt förakt för underklassen?
Internet krymper hursomhelst. Minns nån hur folk satt 1998 och berättade stolt om hur de lärt känna nån främling från andra sidan världen på typ icq? Det där känns lite som motsatsen till idag. Idag stänger folk in sig.
Kommentaren börjar bra, trampar ner sig i en smålöjlig snyftvals i mitten och lyckas med viss möda kravla sig upp lite på banan i slutet.
Det jag gillade med bloggarna när de kom var att de höll en massa obegåvade tråkmånsar upptagna från att besvära oss andra med en massa böcker och tidningsartiklar. Man kan inte ställa twitter och bloggar mot varandra bara för att vissa personer börjat använda sin internettid på ett annat sätt. Det negativa med twitter är inte att vissa, som skribenten ovan, är långsamma på att lära sig nya grejer. Istället handlar det om att twitter underlättar och påskyndar en samhällsfarlig åderförkalkning i hjärnan på de av våra journalister som kanske har det lite trassligt med tänkandet. De letar nyheter på twitter och finner där uttalanden som deras vänner gjort, ibland som reaktion på något de skrivit själva. Det hade varit ok om det stannat där, men det spiller tyvärr över i tv, radio och tidningar som alla andra ska läsa och blir därmed liksom sanningen. De svenska journalisterna har fått en egen självförsörjande psykosfabrik av exakt samma typ som länge inkapslat de offerkoftade kommentarfältherrar skribenten ovan gör sig till talesman för. Enligt tidigare redovisade internetdynamiska mönster blir det alltid den knasigaste knasbollen som får mest att säga till om och alla former av tankeakvarium kan lufttätas ytterligare med hjälp av valfri immuniserad ideologi.
#prataomdet borde varit en väckarklocka. Om den satsningen ska gå till historien så är det som det första beviset för vilken jäkla tjock mur den här befolkningsgruppen byggt upp mot resten av samhället, insyn- och utsiktsskyddad. Man kan än idag läsa hur folk drar sig till minnes #prataomdet och menar att “hela sverige var med och #pratade”, men i själva verket är det inte en jäkel utanför ett snävt journalistgäng som hört talas om det. Jag var tvungen att (å yrkets vägnar) bedriva aktiv internetarkeologisk forskning för att lista ut vad det var för något. Ni som läser det här och ser ut som frågetecken just nu: bara glöm bort’et.
Jag märker en liten läcka i mitt resonemang där eftersom det i just det fallet inte skvalpade över så mycket i riktig media, men jag går vidare. Hade jag inte sagt något skulle ni inte tänkt på det. Jag ska ro iland det här med några exempel till. Det första ska jag bara snabbt snudda vid, eftersom det är den uttömda Bengt-gejten från i våras. Vad vi hade där var en personligt disgruntelerad bestsellerförfattare som med sura fingrar särade på persiennerna och bistert bligade ut över bakgården till sin mångmiljonbostadsrätt och sedan satte sig och rörde ihop alla som har vänstersympatier och alla som är intresserade av kultur i en gryta som inte var större än hans världsuppfattning, dvs cirka en liter. Göran Hägglunds “Verklighetens folk”-talskrivare fick fiska upp näsduken ur kavajfickan och sitta och torka försats från sin penis som dregel från en mongomun medan han läste resultatet frikostigt utfläkt på arton sidor i DN.
Försökte Bengt Olsson hetsa högaffelfandom mot alla kulturarbetare genom att medvetet ljuga? Inte då! Han försökte medvetet hetsa upp högaffelfandom för att han verkligen trodde att alla kulturarbetare hette Åsa Linderborg och bodde två trappuppgångar bort och det trodde han inte för han var ond utan för att han är lat och lite dum.
Låt mig istället dela med mig av mitt tidigaste minne av en nu relevant aha-upplevelse: Någon skrev i något offentligt sammanhang om Communityn Skunk.nu för många år sedan. Minns inte varför, kanske skulle det läggas ner, det är inte viktigt just nu. Det viktiga är att journalisten pratade om skunk som en mötesplats för “indie-kids”. “Indie-kids?”, tänkte jag. Det stämde ju inte. Skunk var ju bara fullt av folk som höll på med punk och JVVF? Men sen förstod jag: det var den gamla historien om turkarna i mörkret med elefanten som spökade igen. Ni vet den där några turkar (vet ej varför just turkar, men det är väl en turkisk berättelse) kände på en elefant i mörkret och alla kände på olika delar, varför någon tyckte elefanten var bara svans och någon annan att den var bara snabel. Sen när de skulle berätta om elefanten så hade de helt olika historier. Journalisten trodde att skunk var fullt av indie-kids därför att hon själv var sådan och därför bara haft kontakt med andra sådana.
Om man för ett ögonblick tänker bort devisen “alla är journalister” eller åtminstone kompletterar med “…men särskilt de riktiga journalisterna” så kan vi frammana en vision om något så crazy som en journalistkår vi kan ställa yrkesmässiga krav på. Vi kan kräva att de tar ett minimum av ansvar på sina jobb och orkar arsla sig upp ur sina gettoiserade twitterfåtöljer ett par gånger i veckan och försöker ta reda på vad som verkligen händer. Jag tror många redan gör det, men att de dåliga äggen skämmer hela korgen. Att några gör det är hela anledningen till att jag fortfarande föredrar Riktig Media (eller som nyliberala pissrännecreeps som fantiserar om att den snusiga hillbillymunnen på andra sidan glory hole:t tillhör Alexander Bard kallar det: “gammelmedia”)
Tänkte avsluta där, men kikade först på citatet där uppe lite igen. Märkte att jag svävat bort en bit från det. Jag vill inte vara oförskämd, men de första ord som dyker upp när jag läser det där med “buhu, inte välkommen pga arbetarklass och inte känd” är “vilket patetiskt dravel”. Ta dig i kragen, för fanken. Har du försökt få vara med och om du inte får det, är det viktigt? Och varför påbörjar du historieskrivningen cirka 2005?
October 18th, 2012 at 08:11
Anledningen att jag skrev den kommentaren var att flera kommentarer ovan, bland annat den “liberala” debattören Isobel Kampf, berömde varandra, och twitter, för att Twitter och Det Nya på något vis skulle minska gränser mellan människor. Jag tycker de glömde klassperspektivet.
Om man tar ut kommentaren ur sin kontext kanske den verkar lipig, men som svar på annat var den väl inte så extrem? Lite tillspetsad kanske, men är det nåns perspektiv som är alldeles för lite oifrågasatt är det den mediearbetande kulturborgarklassen privilegie som folkets språkrör.
Det betyder inte att jag “lipar” eller att jag hyllar “folket” i bemärkelsen oförskämda hatare, rasister, SD 2014-ropare osv.
October 18th, 2012 at 08:40
Rättelse: “prataomdet” spillde över något vansiningt till i stort sett alla former av riktig media, från DN och landortstidningar till radio och Stora Journalistpriset (knädasketle!). Gillar annars att jag fick läsa sista parentesen tre gånger innan jag förstod hur den hängde ihop.
October 18th, 2012 at 08:42
Nej då, det var säkert en mycket bra kommentar i sitt sammanhang och jag kunde ju ha antingen anonymiserat den ännu mer eller orkat kolla vad det var frågan om genom att gå till källan, men nu valde jag att låta den vara helt fristående och just lösryckt och låta bara det som stod i den inspirera mig till en liten utvikning. Jag ber om ursäkt om du känner dig förolämpad på något vis.
Men folk som den där Kampf du nämnde har egentligen inte så mycket mer makt än man väljer att ge dem. Personligen avföljer jag ryggradsmässigt alla som retweetar henne och en handfull andra av samma sort. Inte för att jag tycker illa om dem personligen utan bara av rent hygieniska skäl. Vi kommer inte kunna nå samma välsignade icke-kännedom om deras namn som våra föräldrar och kusiner njuter av, men vi kan ganska enkelt undvika dem på internet.
October 18th, 2012 at 08:50
Johannes: Jaha, kanske någon slags svallvågor, men själva namnet nådde ju aldrig in i vanligt folks medvetanden. Obs att jag inte har något större problem med själva idén, jag bara fattar den inte helt och hånfnissar åt att de tror att den hade folkförankring.
October 18th, 2012 at 08:56
Mitt problem med själva idén var att den i många fall tycktes jämställa dålig karriärsex med faktiska övergrepp, vilket gav ett direkt osmakligt intryck. Lite som när skjutna araber jämställs i patos med det egna twittrandet. Med förbehållet att jag bara läste ett par stycken. Kul att höra att det fäste så lite iallafall.
October 18th, 2012 at 09:01
Nu tog jag faktiskt en mycket hastig titt på copyriot för att kolla vad som var på gång. Läste och klickade runt lite förstrött, men tog mig tyvärr inte så långt som till “Skriva”‘s kommentarfält innan jag fysiskt lamslogs av ointresse. Jag har inte tillräckligt med kött på benen för att ta tillbaka att jag kallade Copyriot en intressant blogg, men herregud vilket mardrömslikt ointressant ämne vi har på halsen här. Det jag hann se innan jag skyndade därifrån var ett skräckkabinett av osmickrande speglar i form av inlägg, länkar och citat. Minst så där tråkig är jag antagligen också. Vi måste vakna upp.
October 18th, 2012 at 09:25
Själv hittade jag direkt till inlägget i och med att Rasmus tweetade just det, inlägget alltså. Ljuva ironi.
Själv tycker jag copyriot är en rätt ojämn blogg. Inte vad det gäller kvalitet, utan intresse. När jag delar intresse kan det vara mycket intressant. När det handlar för mycket om teknik och tyska tänkare på originalspråk – gäsp.
Gillar dock det ohämmade nörderiet. Kan känna ett positivt slags utanförskap, lite som med rollspels- eller dödsmetallsnördar. Man är inte med i matchen, eller fattar ens reglerna, men gillar att folk håller på med sitt.
October 18th, 2012 at 09:38
Det är lustigt att en del människor reagerar tvärtom. Jag fattar inte > ni ska dö! Och då tänker jag inte på sign “skriva” som ju var inne på en måhända ranglig, men ändock klassanalysbana, vilket inte räknas hit riktigt, utan mer på just folk som får nys om subkulturer och vill fatta allt på en gång. De tycker det är förskräckligt att folk vet en massa om italiensk 80-talssplatter, men skulle förmodligen inte bli lika arga om de halkade in i ett samtal mellan typ läkare.
October 18th, 2012 at 09:50
Ja, kommentarfältens vara eller inte vara är ju rätt uttjatta ämne, men det är lite spännande det där vem som är “priviligerad” och inte. Tycker jag då. Du kanske tycker det är supertråkigt.
Ibland tycker jag folk fixerar sig vid vissa variabler så man glömmer andra: Egentligen är det ju ett enda mischmash det där. När “uppväger” ett underläge eltt överläge?
Har underklassmän mandat att pissa på medeklasskvinnor? Har en medelklasskvinna mandat att pissa på underklassmän. Har fula medelklassmän mandat att pissa på snygga arbetarklassmän? Har man rätt att pissa på birasvennar med dålig smak för att man har dubbelt chilenskt efternamn och jobbar på nöjesguiden? Osv osv.
Den moderna kulturborgarklassen som märks på twitter har ju det yttersta privilegiet att kunna jobba kreativt och ösa ur den oändliga källa som är sin egen personlighet. Åsiktskarriärister skiljer sig ju inte så himla mycket från serietecknare på så vis, eller hur Pontus? Det måste vara underbart att på ett tidigt stadium inse att Man själv är ens egen brödföda – och verkligen se det som en dedikation.Ofta hänger ju ekonomiska förutsättningar från uppväxten med den självbilden förstås.
October 18th, 2012 at 09:58
PS. Angående Copyriot – Receptet: ta något ganska självklart och vrida och vända lite på med ord. Gärna med en hemkokt terminologi.
“Eböcker: Vad är en “bok”? Vad är ett “verk”? Kan man låna ut eböcker samtidigt som “Boken” inte föreligger som “bok”? Är boken/verket numer en en metafysisk enhet/verk? Är den en del av det post-digitala och av lobbygrupper predikade Verksolofin? Verksolofins företrädare (en religion nära besläktad med Upphovsrättianerna) hävdar bestämt eboken som “bok” – verk, medan jag bestämt..”
Översättning: “Kan man kalla en roman i epub-format för “bok” fast den inte är tryckt? PS. Jag gillar piratkopiering.”
October 18th, 2012 at 10:06
PS2. Jag har förstått att du odlar ditt icke-tyckande och därmed anser det lite pinsamt och kverulant med för mycket “tyckande” i ditt kommentarfält, så jag lovar att inte skriva något mer här på minst 48 timmar. “Ha en bra dag!”
October 18th, 2012 at 14:48
Lysande beskrivning av Copyriot ovan.
October 18th, 2012 at 17:06
Den där ilskan inför det obegripliga känner jag för övrigt igen från mitt yngre jag, om jag får tillåtas en smula “ageism”. Det handlade framförallt om en ovilja inför att känna sig dum och utestängd, skulle jag tro. Numera är min inställning närmast det motsatta. När jag stöter på svårbegripligheter blir jag snarast sporrad och nyfiken. Matematik är exempelvis mitt senaste amatörintresse. Avancerad matematik alltså. Kolla in den här: http://www.youtube.com/watch?v=7FnXgprKgSE
Helt underbart att killen satt och TÄNKTE i sju år. Sen upptäckte han att han tänkt en smula fel, och blev därför tvungen att tänka i ett år till.
Vilken hjälte.
October 19th, 2012 at 01:04
Ett par steg bortom #prataomdet ligger haussandet av twitter och facebook som katalysatorer för den arabiska våren.
Men det är kanske inte så konstigt. Om hela journalistkåren varit entusiastiska geologer hade rapporteringen handlat om vilka fina stenar som kastats.
October 19th, 2012 at 01:20
JN och Skriva: jag är egentligen lite för pömsig nu, men här finns en möjlighet att knyta ihop säcken. Mycket kortfattat kan det uttryckas så här: Den där vem-har-rätt-att-pissa-på-vem-labyrinten gör mig matt och förvirrad och jag reagerar med ilska modell “screw you guys, I’m going home”. Jag tror inte min förvirring kommer sig av att jag är speciellt dum i huvet, och det antagandet kommer sig av att varje offerrollspositionerare, vare sig det är en vän (t ex feminist) eller fiende (t ex rasist) vid närmare besiktning nästan alltid har en verklighetsförklaring som läcker som ett durkslag. Jag borde således inte vara dummare i huvudet än någon annan. Mina utspel mot tyckande ska inte läsas som ironi, men som till poetiska humorförsök förklädda anklagelserop mot en tom, kall himmel.