Titta på den här stillbilden från ett Simpsonsavsnitt jag såg igår kväll.

Det här är en redogörelse för ett aha-upplevelseinstigerande populärkulturögonblick som kommer utveckla sig som ett paraply, så häng med från början.
I avsnittet, som heter ”Exit through the Kwik-E-Mart” och hade premiär i våras, slår sig Bart på en karriär som Shepard Fairey-aktig gatukonstnär och lustifikationen ovan utspelar sig utanför ett galleri där hans konst ställs ut, men det är oviktigt just nu. Jag tillhör den utrotningshotade skara som fortfarande tycker Simpsons är sevärt, men som tydligt kan utläsas av denna bild har denna bucraniala* stick-to-it-ivness inget att göra med att serien ligger i speciellt extrem framkant vad gäller skämtämnen. Att modemedvetnas och åldringars klädpreferenser överlappar varandra är en spaning som bokstavligen ligger i spjutspetsnivå med senaste Stig-Helmer-filmen. Meningslöst skämt alltså, om det inte varit för att det hamrade in en obehaglig självinsikt hos undertecknad.

Medan jag blöter upp den karamellen i min rynkiga munhåla under lustfyllda smackanden ska vi ta en promenad ända tillbaka till den trygga sida av livets middagshöjd som kallas barndomen.
Jag byggde upp mina första idéer om hur en vuxen man bör se ut runt figurer som Harold Lloyd och Helan och Halvan. Eftersom jag fyller 112 år i december gick det nämligen stumfilmer varje dag på TV när jag var liten. Mina kusiner hävdade med viss emfas att Helan och Halvan bodde inne i TV:n, men det är i ljuset av senare forskning såklart ett löjeväckande påstående.

Det var en parentes, stilikonen framför alla andra blev och förblev snart Magnus Härenstam i Fem myror är fler än fyra elefanter. Se på honom:



Magnus var i enlighet med sin rollperson kostymerad som en ung gubbe med garderob från den då komikgaranterande tiden ”före 1970-talet”. Idag förstår man att det roliga var att han var så omodernt klädd, men det var ju inget man fattade som barn. Han symboliserade vuxenheten och även om man inte ville ta efter hans stelryggade barnvuxna fientlighet mot experimentellt tänkande så fanns det ju inget som hindrade att man kunde låta sig inspireras av hans oklanderliga yttre stil när man väl blev tillräckligt lång någon gång i framtiden.
En annan modemässig förebild som dyker upp är den här killen:

Marve Fleksnes. Läsare som är för unga för att komma ihåg honom anmodas kolla upp. Fleksnes är rätt kul än idag. Särskilt första avsnittet, som bara handlar om att han är för deprimerad för att ens gå upp ur sängen (med reservation för felminne).
Ett decennium senare började jag även spana in 80-talsomstöpta gamla 30-talsdeckare och gangsters, Indiana Jones och så småningom såna här killar:

Chas Smash

Alexei Sayle som Jerzy Balowski.
Okej, nu är karamellen nästan helt upplöst och den skarpsynte har ju redan sett mönstret: Den oklanderligt högbrynta känsla för grace och snits som bör känneteckna varje vuxen herre kan svårligen krönas av annat än en stilfull hatt!

När jag var 14 år omsatte jag denna tidiga förståelse i handling, försnillade morfars gamla filthatt och sportade under en kort men intensiv period Boy George/Martin Gore/Mick Hucknall/Martin Fry/What have you-stajlen med hatten DC-långt bak på skulten och spröt- eller fladder-lugg som stack fram. Jag skäms inte längre för att berätta att medan några av er tuffingar precis förmått morsan sy fast ert första Europe-ryggmärke på jeansjackan stod jag med sprötlugg och trenchcoat och plockade plockgodis. Helt ohållbart i längden, givetvis och något år senare inledde jag en period med frisyrer som av olika anledningar krävde oerhört mycket plats och hattdrömmarna fick läggas på hyllan. Men viktigast av allt, och relevantast i detta sammanhang: efterhand som jag paddlat allt längre uppför tonårens Mörkrets hjärta-flod hade det blivit allt mer tydligt att den farbroderliga hatten förde med sig modebudskap och grupptillhörighetssignaler en gentleman ogärna ville låta sig förknippas med. Det första hindret mellan mig och utblommat hatmannaskap var den tidens generiske folkhögskole/estet-elev/Lackalänga/Hassela-rymling. Hatt, väst, piprökning och allmän sekelskiftesfeeling på klädseln var fastlimmade på den här sociotopens oroväckande hormonfattiga kroppar med superlimmet som blev över efter att de limmat fast Kärlek och uppror på skivtallrikarna sina. Jag ska inte hejta, de kunde vara nog så trevliga att dela en liptonpåse och en diffus känsla av utanförskap med en regnig skolkeftermiddag, men man hade ju ingen lust att se ut som dem. Jag ville fortfarande bära hatt, men jag ville inte säga något med den. Jag ville att den bara skulle sitta där på det där självklara sättet som den gör på fullvuxna 20-åriga män i svartvita filmer, den ska inte betyda något. Jag trodde det var min ålder det var fel på. Vuxna män kunde ju ha hatt utan att riskera misstas för tonårspoeter, jag behövde bara vänta lite. Oklart hur gammal man var när man var vuxen, tydligen inte 20, men när jag når 30, då måste ju hatten sitta som en smäck. Då måste ju en dalkulla komma springande och bepryda mig med en Stetson Tyrol. Under hela 90-talet och en bit in på 00-talet lurade jag alltså i skuggorna med is i magen och vaksamma ögon på gubbhattbörsen. De kvasi-intellektuella 80-talstonåringarna drog sig tillbaka som Nick Caves hårfäste från det allmänna medvetandet och ett tag såg det ganska ljust ut. Vad som än skulle kunna hända med hattkonnotationerna så kunde det i vilket fall som helst inte bli värre än det varit.
Och när min 30-årsdag så var ett ovedersägligt faktum tycktes kusten vara helt klar. Bara att gå och ta ut pengar och sen raka spåret till hattaffären. En snabb koll på Z-tv bara, innan jag går.

http://www.youtube.com/watch?v=sGstUOPcPLo

Plats för skratt + talande underlåtenhet från min sida att ens kommentera.

Nu hoppar vi fram tio år till. Det som hänt under denna tid är att jag blivit gammal och mogen nog att både röka pipa och t o m (om jag av någon bisarr anledning skulle få lust till det:) ha skägg utan att se ut som en kissnödig, 21-årig Stockholmare. Någonstans inom mig har Magnus Härenstamdrömmen levat vidare, men det beror helt enkelt på att jag glömt uppdatera mig. För här kommer äntligen pay-offen; när jag såg det där Simpsonsgaget stod det klart för mig, det där som varit så tydligt i så många andra sammanhang: När det handlar om att någonsin bli vuxen, så tillhör jag en fördömd generation. Ett husdjursavskyobjekt för mig har länge varit det glatt omedvetet självförminskande skojandet om ”vuxenpoäng”. Att vara vuxen innebär ansvar, allvar och inflytande och det är inget jävla skämt. Precis som med så många andra vuxenprivilegier så är hatten något de som är tio-tjugo år äldre än oss kommer krama i ett järngrepp med sina leverfläckiga, klolika tassar och hånskrattande springa iväg med så fort vi kommer i närheten. Eller vad fasen, jag vågar fläska till med att säga att den allvarliga hatten är själva symbolen för allt vi förvägras. Det må vara vår 30-, 40-, 50-, 100-årsdag, vi kommer aldrig veckas av ett fryntligt gäng old-timers som sjunger “Hatten är din”. Vi erbjuds ironiska hattar som kompensation, men i så fall kan det kvitta för mig. Jag vill ha en tjusig hatt på skallen, stå upp med superallvarlig jävla min och säga ”Ja. Jag har en hatt. Har du några synpunkter på det? GUBBJÄVEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”

This entry was posted on Monday, September 24th, 2012 at 16:45 and is filed under Okategoriserade. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can skip to the end and leave a response. Pinging is currently not allowed.