TV-nytt
Stark säsongspremiär för Sons of Anarchy. Den sämsta tv-serie jag någonsin tyckt varit bra. Den redan tidigare skådespelartalangmässigt utmanade ensemblen har denna säsong bl a förstärkts av den sämste från LOST; den munandande svarte killen som hade en raketåldrande son som talade med pipig röst och hade en hund till kompis. Jax Teller har bytt ansiktsuttryck och tänker den här säsongen sporta en min som säger “Det här är inget trevligt jobb, men jag måste göra det för min familjs skull”. Jag gillar när det smäller och skjuts och dräms ner hela underarmen på pianots alla tangenter men jag börjar ärligt talat bli mer än hjärtligt trött på kärva, våldssamma karlar och ljudet (PAF PAF PAF) som uppstår när de manlighetskramas och no-homo-daskar varandras skinnklädda axlar. Själva handlingen slutade vara något som påminde om intressant någon gång under första säsongen. Serien dog lite när det stod klart att upphovsmannen är så himla bra kompis med H.A. att Sonny Barger t o m fått en återkommande roll. Iofs ett pikant inslag och kul att se Barger, som såklart är en intressant person, men det var tråkigt att fatta man att man aldrig kommer få se något ifrågasättande av regler i den här serien. Jämför Erik Fichtelius – Göran Persson – gaten eller ännu hellre serien 24, efter att det visat sig att skaparna var tortyrälskande pangfascister. Eller skit i det förresten, men det hade varit kul att (fortsätta) se en berättelse om någon som går emot strömmen och tänker självständigt istället för att bara lalla med och spela enligt reglerna i sin lilla plaskdamm som Jax Teller gör nu för tiden. Men vad fan, jag har en bra känsla, tror det kommer bli en bra säsong.
Nu fick jag en flashback från när jag var inne på Coop i Kristinehamn förra veckan. Ett kompaktbyggt heteropar i 35-års-åldern genade genom dvd-avdelningen och herrn i paret sögs för ett par sekunder fast vid affärens SoA-ställ som av ett osynligt magnetfält. “Det här är… bra serie” pep han vördnadsfullt och när han förflyttade blicken var hans fästmö redan halvvägs till brödavdelningen. Förtrollningen var bruten. Någonstans där ute far det omkring läderklädda karlakarlar och skjuter med pistol och kramar varandra stenhårt när de träffas och här går han och handlar mat på coop.
Det smällde även lite i Boardwalk Empire-premiären. Att ha ihjäl den där syntfrillan, nästan seriens huvudperson, i sista avsnittet av förra säsongen var en kanonidé som verkar ha givit mersmak för nu går ingen säker.
Bara de inte fimpar halvfejset Harrow, en av tv-historiens färgstarkaste karaktärer, så är jag nöjd.
Kollade på fem minuter av det där nyhetsprogrammet med Filip och Fredrik. Det är cirka tre minuter mer än jag orkade ge deras podcast. Jag är ingen hatare, de bara skriker för mycket, särskilt den tjocke. Om någon någonsin vill göra en svensk version av tv-serien “Keeping up appearences” kan man casta den tjocke i Filip och Fredrik som gubben. Samma jag-sitter-på-toaletten-feeling i rösten.