Seriestart: Judge Lundkvist
Hej Ers Nåd. Denna sakframställan gäller egentligen två förbrytelser inom samma hushållsdomän. Jag talar om ye olde brusefåtölj, toaletten även kallad. Anklagelsen riktas mot Manssläktet och lyder:
1.Vad är dealen med att inte fälla ner toalettlocket? Gör det tack.
2. Sitt ner och kissa för fanken, ni är inte så bra på att sikta som ni tror, et c.
Med förhoppning om en snabb och summarisk rättegång
M v h Alla kvinnor på hela jorden.
Hej ”Alla kvinnor på hela jorden”.
Först och främst vill jag stöka undan en del ordningsfrågor. Det är tillåtet att använda sig av pseudonym i den här domstolen, men det är inte tillåtet att olovligen ikläda sig andra människors identiteter. Jag kan med hjälp av enkel slutledningsförmåga säga att ni inte är de ni utger er för att vara. Verklighetens Alla-kvinnor-på-hela-jorden har nämligen riktiga problem och har inte tid att bekymra sig om den här typen av trivialiteter. Merparten av denna stora befolkningsgrupp har dessutom normalfungerande armar med vidsittande griporgan, vilket försvårar utgångsläget för den första åtalspunkten.
Vidare är Mansläktet inte en juridisk person och kan därför inte förväntas uppföra sig som en sådan.
Jag låter dessa o-ortodoxiteter passera eftersom det är första gången.
Rättegången har därmed inletts.
Som jag tidigare antydde berör toalettlocksfrågan endast människor som pga att deras föräldrar använt läkemedlet neurosedyn eller av andra anledningar (trafikolyckor eller dylikt) helt eller delvis saknar armar. Dessutom är bevisningen för att utebliven toalettlocksnedfällning utanför trötta könsskillnadsskämt från 1960-talet skulle vara vanligare eller ovanligare hos det ena eller andra könet att betrakta som otillräcklig.
Domen blir alltså: håll käften och fäll ner locket själv, kärring (eller i manligt homosexuella parförhållanden: gubbjävel). Hur svårt kan det vara?
Undantag göres för människor som saknar båda armarna och minst ett ben, samt för människor med kraftigt förkrympta armar som av någon anledning berövats tillgången till en vanlig pinne.
Punkt två är intressantare. Ståkissandets försvarare har faktiskt ett mycket svagt case.
Det första som brukar anföras är att urinfelplaceringsnivån skulle vara en fråga om pricksäkerhet. Splatterballistiska undersökningar med infraljus samt intervjuer med städexpertis har emellertid visat att miljardtals ivägstudsande mikrokissdroppar snabbt bygger upp en tjock hinna av fastformigt pess på väggarna runt själva brusefåtöljen.
I den första försvarspunkten anas en stolthet över handlaget med penis som hänger ihop med ett problematiskt förhållande till den egna könstillhörigheten, som blommar ut i full fruition i den andra försvararspunkten; den i vilken man anför att det skulle vara kvinnligt, och därför otänkbart för en man, att utföra urinlämningen från sittande position.
Efter noggranna överläggningar har juryn kommit fram till följande domslut gällande den andra åtalspunkten:
Är svårigheten att fastställa din könstillhörighet så stor att tveksamheter kring denna kan uppstå utifrån valet av urineringsställning kanske det inte var meningen att du skulle blivit man från början. Övervägande av könskorrigerande kirurgi anmodas.
Faktoiden att ståkissandet i pricksäkra fall inte skulle vålla något besvär för tredje part kan anses vederlagd. Fortsatt framhärdande i ståkissning skall alltså enbart iakttas om du som kissar bär på känslor av intensivt ogillande eller hat gentemot den som ska torka upp efter dig- Detta må vara en familjemedlem, en personlig städhjälp (om du är moderat eller på annat sätt gravt handikappad), städpersonal på offentlig inrättning eller du själv. Som alternativ kan dock föreslås utan inbördes ordning: terapi, familjeterap, självmord samt skärpning.
Rätten ajourneras.