Överspaningen
Bloggar enligt principen ”vad jag själv hade velat läsa”.
Krav ett: det ska vara så kortfattat som möjligt. Kortfattadheten måste överordnas den språkliga tjusigheten. Se bara hur jag t o m plockade bort ”jag” från första meningen där. Fult som fan, men det minskar textmängden.
Elefantsjuka bloggare sanerar bort sig själva från min läslista eftersom jag resonerar så här, jag:
person som tror hen är så jävla viktig och smart att det är fritt fram att stövla in och roffa åt sig en halvtimme av min dyrbara tid är per automatik en obehaglig individ med nästan säkert mentalstörd självbild och har således förmodligen inget att säga som skulle förbättra min dag eller stimulera min tankeverksamhet. Varje minut du tvingar till dig med dina våldtagiga små labbar är en minut du stjäl från någon annan, som en klassisk kapitalistisk girigbuk gör med andra former av gemensamma resurser. Just precis, det är till syvende och sisters en fråga som knotlöst låter sig inpregas i den vanliga politiska latjolajbanlådan of yore.
Okej var fan var jag nu?
Jag pratade om en ”överspaning” nyligen, vad menade jag med det? Jo, en överspaning är en tidsutsträckt slags paraplyspaning under vilken man kan infoga sina mindre spaningar. Den kan pågå i upp till ett helt människoliv men ska inte förväxlas med en livsspaning, a k a ideologi, religion eller djupt rotad konspirationsteori. En rimlig överspaning bör vara mer småskalig och precis än t ex en tro på att det pågår ett krig mellan gott och ont eller att livet kom till jorden genom spermafyllda rymddelfiner eller whatever. ”Rimlig” är förvisso ett högst subjektivt ord, för den ene kan det kännas som en rimlig spaning att att borgarna håller på att sälja ut välfärden och att det har dåliga följder och för den andre att det pågår en smygislamisering (eller marsianifiering) som yttrar sig på olika mer eller mindre långsökta sätt. Ett kritiskt sätt att beskriva en överspaning är genom (att småfelanvända?) ordstävet ”Den som bara har en hammare ser alla problem som spikar”. Tag er alltså i akt innan ni lägger er till med en överspaning, precis som med ideologier och som med de svulstiga teorierna några av er fått er itutade på universitetet så kan en överspaning bli ett par skygglappar. Och då menar jag inte samer som springer och gömmer sig när det kommer besök utan såna där grejer hästar har på sig ibland av någon anledning endast de själva känner till. Alltså det blir som att gå omkring och kika på världen genom en hushållspappersrulle. Faktum är att det blir värre än så, för den som går omkring med en hushållspappersrulle kan bli hejdad på gatan av en välvillig medmänniska och berättad för att den inte ser klok ut, men en teori eller ideologi eller överspaning är en inre hushållspappersrulle. Det syns inte på utsidan att någon har en teori. Mannen mittemot dig på tunnelbanan kan ha magen full av postkollonihilism utan att han själv vet om det. Tusentals kan ha den nya osynliga superideologin. Så vet du om du är drabbad. Hela listan. Jesus fucking christ vilken fruktansvärt förlamad humorist jag är. Igår skojar jag om att datakillar bor hos mor sin och idag kör jag kvällstidningslöpsedelsskämt. Jag är humormotsvarigheten till en sån där grå mus från försäkringskassan de brukar göra om till unholy livsnjutande och färgen-insläppande Mona Sahlin/Eddie Izzard-spawns på God morgon Kafé fucking Norrköping.
Någon borde göra en ”gör om mig” för amatörkomiker. Nej förresten, det borde ingen.
Däremot borde de göra Uppdrag Granskning style uppföljningar på gör om mig-objekten. Hur ser det ut efter sex månader när fart och fläkt-luggen falnat och frissan på Skrantahöjden står helt rådlös med fönen i slak hand?
Nu skriker alla stopp och belägg, vi är trötta på att skratta ut de sämre lottade både a la Filip och Fredriks 00-tal och Stefan Jarls 70-tal, men det var inte alls så jag menade, jag tänkte slutklämmen kunde bli något i stil med att ”ja, ni ser ju, Gunilla har det mycket bättre nu när hon vet att de knasiga skönhetsideal någon idiot på tv drömt ihop inte gör människor lyckligare. Vi vill be om ursäkt för alla ‘gör om mig’-inslag vi gjort. Hädanefter ska vi respektera människor och lämna dem i fred. Vi vet nu att skönhet inte är något objektivt och att tanternas på försäkringskassan uppfattning om vad som är fint är lika sann och giltig som vår. Och jag vet att det här inte är trevlig tv, men för att visa att jag verkligen menar allvar med att jag ångrar mig vill jag insistera på att i direktsändning bränna mig upprepade gånger på armen med en cigarett. Bytt gärna kanal om det är obehagligt. Eller ännu hellre stäng av. Eller släng ut teven genom fönstret. Men kolla i så fall först så det inte står någon där utanför, så det går som för den där snattaren i Alingsås härom nyssens. Alltså det här är sant, för jag läste det i Alingsås Tidning (konstigt att jag läser Alingsås tidning i och med att jag är programledare i Kafé Norrköping, men vad fan jag kanske pendlar, det vet ju inte du). I alla fall blev snattaren inplockad backstage på affären och förhörd och tillsagd att nu jävlar kommer snart polisen och då typ blir det inga silkesvantar osv, allmänt jobbig atmos i rummet alltså och då hade snattaren kastat ut en stol eller en faxmaskin eller något genom fönstret och hoppat efter. Beundransvärd och actionladdad dådkraft tycker man ju, men dumt nog stod det BARN utanför fönstret som fick glas på och i sig och det såg ju inte alls lika snyggt ut på CV:t för den där snattaren.”
Jag är osäker på exakt när det här blogginlägget började meandra, men jag försäkrar att avståndstagandet från långa blogginlägg i början av detsamma INTE var ett upplägg för ett skämt vilkets poäng var att du nu fått scrolla så mycket att du har lite ont i fingret om du är extremt fingertoppskänslig. Jag ska nu utan vidare omsvep presentera höstterminens överspaning. Jag började tycka mig uppfatta starka belägg för den för något halvår sedan och jag ser i backspegeln att trenden pågått i vid pass tio år. Det jag pratar om är: Det otrevliga stöveltrampet av konventionalismens frammarsch. Eller ”återmarsch” om ni så vill. Skönt att jag äntligen kom fram till det, för nu pallar jag inte skriva mer idag. Jag ska i alla fall återkomma med belägg för den här prylen framöver. Innan vi lägger på ska jag försöka speedförklara hur gårdagens inlägg kan insorteras under detta övergripande förklaringsparaply.
Förr i tiden, dvs för tio år sedan: hackare ansågs precis som graffitikonstnärer vara härliga mysiga rebeller som garanterade det allmänna demokratiska mysets fortlevnad i det demokratiska mysiga samhället. Man var lite ball och praktiskt taget en riktig ungdom och inte alls en kaffeandedräktig fritidspedagog om man skrev ”h4xx0r” istället för ”hacker”. 00-talets svar på 90-talets att-säga-sneakers-istället-för-gympaskor (-vilket-är-det-korrekta-namnet).
Idag: hackare anses på mycket goda grunder vara en bunt fascistiska jävla självrättfärdiga snorvalpar som borde ha en hurril eller åtminstone ett långt allvarligt kvartsamtal med föräldrarna närvarande.
Se där ett exempel på hur det önskvärda är det som inte sticker ut utan det som sköter sig och håller sig innanför lagens råmärken. Min överspaning är så övergripande att inte ens min egen uppfattning i lösryckta sakfrågor är viktig. Jag anser att likriktning och avpunkning av samhället är en dålig sak i det stora perspektivet, men kan ha till synes motstridiga uppfattningar i det lilla. Överspaningen i sig har ingen hemvist utan kan användas i vilka ljus- eller mörkerskygga syften som helst. För att utveckla den till politik behöver vi fastställa vem som ligger bakom utvecklingen och vilka som drar vinning av den. För att utveckla den till politik som dessutom inte är helt meningslös behöver vi också lista ut vad vi kan göra för att hejda utvecklingen.
September 6th, 2012 at 00:10
Underhållande läsning. Ser fram mot utvikningen av spaningen.
Är det inte lit av en förutsättning för det unga avantgardets subversiva uttryck att ett visst tuggmotstånd erhålls från ett konventionellt orienterat etablissemang?
Just nu försöker jag komma på vem eller vilka som skulle kunna betraktas som representanter för en mondän motkultur, mest för att ringa in vilka som i någon mån utmanar en eventuellt utvidgad konventionalism. Men det enda jag kommer fram till är att jag tappade greppet om samtida ungdomskultur i samband med en Refusedkonsert i Umeå år nittonhundranittioblankt och har inte sett till den sen dess. Varpå min följande tes snabbt reduceras till en referenslös gammelmanssvada. Men, i alla fall, kan det inte i någon mån vara så enkelt att det faller tillbaka till resonemanget att i stort sett allt som sagts och gjorts sen sextioåtta varit en enda lång upprepning av samma gamla färdigtuggade, lagom lättbegripliga, lätt förenklade resonemang uttryckt genom ungdomlig dådkraft och aura. Att uppmålandet av världsliga och samhälleliga brister har kommit och gått i så många färger och former att det mest mest känns som en trasig skiva. Och att
guldkornen i varje ny strömning snabbt sugs upp av marknadskrafter som sen i sin tur självförbränner hela vågen tills folk tröttnar och marknaden sviker. Att hela cirkusen gått varvet runt så många gånger att ingen, vare sig utövare eller publik längre orkar bry sig och i samhörighet med någon slags allmänt hållen uppgivenhet skapar ett trött vakuum där det som trots allt fungerar och håller käften till slut blir det enda uthärdliga?
Och det här internet sen då, som lovade så mycket? Det är väl ingen överdrift att påstå att nyhetens behag mattats av en smula. Mins när allt som rörde internet VAR framtiden. Nu är det väl mest som med tempererade rum och vägar och övriga kommunikationer, det är en föregivet tagen del av hela den övriga välfärdsnormen. Att mot den bakgrunden revoltera genom att gå Anderssonskans Calle på försäkringskassans hemsida måste vara den lamast formen av protest som uppbringats sen någon började virka benvärmare till lyktstolpar. Eller för den delen prägla den kanske just nu minst subversiva föreställningen man överhuvudtaget kan föreställa sig – att kungen är dum och borde sluta, med vad det än är han gör, på ett mynt och sen hävda att nån annan nog får ta “debatten”. Ja jisses, vilket kompakt mörker. Men det som är mest slående, och det som kanske ändå är värst med allt är att det i dessa tider och under dessa omständigheter inte uppstår en “punkvåg” utan dess like. Utan det är mest kvavt. Men vad vet jag.