Ok, jag börjar valblogga lite då.

Synpunkt ett: Islamofobin är SD’s minsta problem, eller snarare mitt minsta problem med SD. Mitt största (efter att ha skummat lite valmaterial) är att de är ett högerparti i mängden, om än i främlingsfientligaste laget. Mitt näst största är allt metafysiskt fosterlandsdravel, men den parametern skrattas ju bort av allt anständigt och normalbegåvat folk, så det känns inte som jag behöver beröra den. I ljuset av den senaste tidens händelser (Vilks i Uppsala + South Park-affären) hade jag bara behövt vara knappt märkbart dummare för att rent av se islamofobin som ett försonande drag hos SD. Detta skulle i så fall haft att göra med att allt fler självbetitlat “autonoma” slutat tänka kritiskt och börjat blanda ihop sig själva med sossepolitiker och fisliberala ledarskribenter. Fanns det ett parti som stod upp för internationell solidaritet, demokrati, mänskliga rättigheter och nolltolerans mot religiöst jävla bullshit så hade jag röstat på dom. Ett tag kändes det som att South Park-affären skulle ha samma effekt på mig som Libanonkriget hade på M0h4mm4d Ω-ar, fast mitt eget intellektuella mörker skulle vara nån slags halvbonnrasistiskt muslimgeneraliseringsriskerande kommentarfältssurgubbeträsk. Lyckligtvis somnar man på kvällen, går upp och tar en kopp kaffe och lugnar ner sig några hekto, eftersom man har lyxen att leva i ett samhälle där vissa fickor av avslappning fortfarande är möjliga. Det är omöjligt att känna annat än förakt för apmänniskorna som attackerade riksdilletanten Lars Vilks i Uppsala nyligen. Efter en sekund tänker man “jävla muslimer”, efter två sekunder tänker man “Jävlar hur vissa muslimer är” och efter en timme har man bl a hunnit tänka att inte ens dessa vissa muslimer beter sig så här hela tiden varje dag. Någon av dem skriker “Det här är vårt land också” och det stämmer ju, de lever också i ett samhälle där fruktstunder av avslappning och kontemplation är möjliga, de går också och lägger sig, stiger upp, dricker konstigt sumpigt kaffe och tänker “herre gud vad fan gjorde jag igår egentligen?” Hemligheten är att tänka längre än en sekund. Gapiga mobbingislamister och SD-anhängare borde prova detta åtminstone en gång innan de avfärdar det.

Nu har jag till exempel tänkt igenom formuleringen “nolltolerans mot allt religiöst jävla bullshit” och finner den lite väl harsch. Jag är ju egentligen inte så skummande religionsfientlig att jag vill ta ifrån folk deras låtsaskompisar. Livet är svårt och svårbegripligt och fyllt av knepiga mysterier och en pålitlig låtsaskompis kan vara det som står i vägen för ett framstupa fall rakt ner i den personliga avgrunden, men det måste härvidlag anses helt bevisat att många skulle må bättre av att hålla sig med lite mer avslappnade låtsaskompisar. Jag vill också understryka att överreaktioner, förhastade slutsatser och överilade beslut är en mänsklig rättighet, men vi måste alla hjälpas åt att hindra varandra från att överutnyttja denna rättighet. Dumheten är en förnybar resurs, men vi får inte skörda mer än vi sår, vi måste satsa på en hållbar dumhetsutveckling.