Hittade en sköjig gammel gif från 2006 på en hårddisk. Tidigare opublicerad, tror jag

Jag ser fram emot maktövertagandets fullbordande. Inspirerad av hur kvinnofrigörelsen skapade tillfällen för det senare 1900-talets män att slappna av och bygga modelljärnvägar medan deras fruar stod för brödfödan hoppas jag på en liknande intellektuell friskrivning för mig som förtryckssymbol i framtiden. Som straff för att jag koloniserade Afrika osv ska ingen någonsin lyssna på mig och jag kan äntligen slappna och ha hur knepiga synpunkter jag vill utan att någon bryr sig. Morgondagen tillhör mig.

Obs experimentåsikt.

När jag läste igenom mitt förra inlägg direkt efter att jag publicerat det blev jag mest förvirrad. Jag står för enskilda beståndsdelar men famlar förgäves efter sammanhängande röd tråd. Men skit i det nu.

**
Jag såg Carl Michael von Hausswolff kommentera sin likaskamålning på Kobra härom veckan. Han ångrade bara en sak med det verket och det var att han inte skrivit en mer ingående förklaring. Nu när jag skrev ordet “brevé-papper” i förra inlägget fnissade jag till lite för jag kom på att den typen av konst Carl Michael pysslar med borde kallas brevé-papperskonst, eftersom den alltid levereras med tätskrivet A4 som man måste läsa om man ska fatta något. Ingen diss alltså, jag är ett stort fan av brevé-papperskonst och har själv gjort åtskilliga tappra försök i genren.

För övrigt fick jag en lite egendomlig känsla när det blåste ihop till storm kring CM von Hauswolff förra året, för jag hade liksom glömt honom och trots att han kanske är det närmsta man kan komma en Sveriges John Duncan så har det hänt så mycket med tabubrytar- och skandalväckar- konsten sen han ingick i mitt dagliga uppmärksamhetsspann att han nu kändes mer eller mindre malplacerad. Konsten har genom målinriktat borgerligt politikarbete blivit mer entreprenörsaktig, men den största förändringen gäller inte konsten själv utan arenan den ska ut på. Helt plötsligt sitter det flera miljoner riktigt saftigt underkvalificerade konstexperter som på nålar både långt till höger och vänster om vad som skulle varit en gynnsam utsiktspunkt och bara väntar på att få platta till. När Carl Michael visade stroboskop och bjöd på hembränt eller käkade sömnpiller med sin kompis Leif tills de drösade av stolarna på Fylkingen för 20 år sedan var det fem initierade pers som brydde sig. Det var oändligt mycket bättre förr. Men Carl Michael har förresten aldrig varit en skandalstrateg, han har rört sig på och runt gränserna för att det var där det konstnärligt intressanta hände, inte för att vinstmaximera.

UPPDATERING: En sista grej innan jag också drösar av stolen. Hur det kändes när nån nolla på twitter försökte applicera sitt darriga mobbingmoralistperspektiv på den för honom/henne uppenbarligen nye Hauswolff: som om han helt plötsligt ofrivilligt fösts in i Big Brotherhuset. Det säger inget om vare sig twittraren eller konstnären, men en del om konstscenen. Eller hela samhället förresten. Big Brother-huset har vänts ut och in. Jag utvecklar en annan gång.

En Snövit Hedstierna har hindrats från att visa foton med förekomst av vagina på den tidigare (typ 80-talet) radikalitetsberyktade konstskolan Valand. Det går att googla fram detaljer kring detta om man har söktjänsten google på sin dator.

Två saker:
1. Allt behöver inte vara bitar i ett stort pussel man håller på att lägga, men ursäkta mig medan jag lägger denna viktiga grej att komma ihåg åt sidan. Om det här säger mig något så är det att om man ( =”vi som samhälle”) går för långt i att städa undan grejer som fina och mysiga människor finner stötande så får man vara beredd på att också behöva städa undan saker som jobbiga och trångsynta människor stör sig på. Och, mycket riktigt, till slut kommer det inte finnas så mycket kvar.
Trogna läsare kan knyta ihop detta med mitt upprepade krav på positiv subkulturell segregation.

2. Fniss, vilket namn.

UPPDATERING:

Såg att expressen tog upp fallet sen och vad händer då? Jo då blir det konstteori på den här nivån:

Och frågan är ju vem som blir lyckligare av det. Var det nödvändigt att försätta signaturen Alliens i den situationen att han tvingades tycka till om Snövit Heidenstars konst?
Först tänker man att det är konstnärens egoism och marknadsföringstekniska fantasibrist samt personens på Expressen bristande samhällsansvar som bäddat för den här malören, men sen när man sitter där med pekfingret känner man att det är något som inte stämmer. Borde man inte försöka se vad som ligger bakom ett sån här händelse, vad som fått Alliens att ansluta sig till den onda sidan av kraften och ägna sin stund på jorden åt att bekämpa saker han inte är i närheten av att kunna förstå? Bakom varje konstanalytiskt amatörutspel av den här typen vilar en igenväxt boulebana, en nedlagd hobbyaffär, en p g a bristande skötsel av knäskada avanmäld buggkurs eller ett stängt CP-hem. Det är viktigt att komma ihåg.
Men givetvis är det också viktigt att komma ihåg att hade vi haft medborgarlön eller medborgarlön för konstnärer hade ingen Månstjärna behövt springa till boulevardpressen och visa vaginan för att kunna försörja sig.

Man beslutar alltså att låta den ursprungliga pekfingerriktningen kvarstå så länge, men redan medan jag skrev den förra meningen började en disclaimer forma sig i huvet på mig. Visst är det så att det privatekonomiskt bästa en konstnär kan hoppas på är en konstskandal (obs! känner mig inte smart för att jag kläcker den spaningen, det är bara så det är) och visst blir konsten (och därigenom mänskligheten) lidande av att en massa fullt användbara hjärnor inte sätts att fundera fram något vettigare än karriärsstrategier och visst skulle slutligen allt bli mycket bättre om vi kunde försörja konstnärerna på annat sätt*, men det är uppenbarligen inte det som har hänt här. Den faktiska omstörtelsegraden i det här konstverket tycks vara mikroskopisk. Det verkar vara vackra och skickligt utförda foton och ett sedvanligt vidhängande, halvgenomtänkt men godtagbart “jag vill undersöka det och det“-brevépapper**. En liten mysig axelryckning som inte borde jaga upp någon alls.

————————————————
* (Återigen, det här har inget med det här enskilda fallet att göra utan är en allmän grej:) knäppt att samtidskonsthatarna alltid för det första kör Hägglunds konventionsavvikelsefobiska “olustskapande performancevrål”-approach och för det andra alltid klämmer i med “inte för mina skattepengar!”-visan. Dubbelknäppt, då den riktigt krystade “vill väcka debatt”-konsten inte befinner sig på kollisionskurs med kverulanternas älskade kapitalistsamhälle utan spelar efter exakt samma nothäfte. Och eftersom det enda raka för att hindra konstskoleyuppies och indignationsspekulanter från att sätta kaffet i vrångstrupen på skattebetalande frukostbordssurpuppor på regelbunden basis vore att göra som föräldrar gjort med tonåringar i alla tider: sticka till dem lite pengar och be dem försvinna ur ens åsyn. Alltså: vräk på med skattepengar till konstnärerna tack.

————————————————
** Se nästa inlägg.

Ny affisch hos formfront:

http://www.formfront.com/FF1302.html

Man höjer såklart inte rösten mot varann. Man är väl ingen barbar? Man går fram och lägger en snäll hand på sin partners axel och talar med behaglig och snäll röst.
Jag greps av berättariver förut och tappade verklighetsförankringen. Det blir ju så ibland.

Man kan heta Jean-Claude, Dieter eller Abdullah och ändå vara svensk, men männen i inlägget nedan var alltså inte det.

Ett litet tips till alla er som hänger er åt den svårförklarligt populära livsförsämringen att dela bostad med någon man också har ett parförhållande med: städa och diska inte så jävla mycket hela tiden.
Läste någonstans för en stund sen om en undersökning som visade att “ojämställda män mår dåligt”. Den verkade hyfsat seriös och handlade alltså om arbetsfördelning i hemmet.
Här kommer några funderingar helt utan vetenskaplig grund öht:
Män* som mår dåligt av att de “hjälper till” för lite i hemmet mår oftast precis som de förtjänar. Jämför man en nutida svensk man och en från tidiga 1900-talet och/eller boende i något skitland på kontinenten finner man att ingen av dem diskar men den tidigare mår dåligt och den senare mår fina fisken. Svensken gör, om ni frågar mig, som vanligt rätt och Jean-Claude/Dieter/Abdullah gör som vanligt fel. Drar man inte sitt strå till vad som ska vara en gemensam stack ska man må dåligt, det är inget konstigt med det. MEN! Medan det är ett lika vanligt som lättsmält påstående att männen fått en stollig och i förhållande till samhällsmoralen eftersläpande uppfostran som lärt dem att städa alldeles för lite, så hör man sällan eller aldrig det kompletterande påståendet som borde vara lika självklart: kvinnor har enligt samma eftersläpande och dumma gamla könsmönster lärt sig städa på tok för ofta. Samt investera för mycket känslor i hushållssysslor. Samt tillgripa högljudd raseridiskning när det egentligen kanske är något annat som borde göras, typ kasta ut gubbjäveln, alternativt kasta ut sig själv-jäveln och skaffa en egen bostad a k a ta sig i kragen. Det finns inget antifeministiskt i det här. Bara för att du som kvinna eller din sambo som är kvinna fått för sig att det är dags att städa betyder det inte att det verkligen är det. Personligen har jag aldrig höjt rösten åt en fästmö vad jag kan minnas, pga inte min stil, men ni som ibland höjer rösten och tycker det funkar kan ju testa att göra det nästa gång er sambo börjar raseridiska. Ryt att hon* ska gå ut och röka, skriva en arg dikt eller gå loss på boxbollen eller vad som helst, så tar du hand om disken när du tycker det är dags. Ett tips till: ta sedan hand om disken strax (eller ganska långt) innan du tycker det är dags. Det är det som kallas att kompromissa.
Dåligt tips: låta sambon fortsätta mani-hushållssyssla i tystnad för att hon* “ju gillar att hålla på med det där”. Sjuklig fixering vid hushållsbestyr är en varningssignal som måste följas upp om man vill behålla någon slags positiv sambosjälvbild.

———————————-
* Ja, det verkar som om man kan skära i heteronormativiteten med kniv här, men det var inte jag som började. Två viktiga reservationer:
1. Jag har med mina egna ögon sett mer än ett heterosamboförhållande där det är kvinnan som är slashasen och mannen som är disk-hitler. Dessa må vara undantag som inte kullkastar eventuella feministiska idébyggen som kan knytas till frågan, men jag tror också att ovan nedplitade hugskott utan större omfriseringar kan tillämpas på undantagen.
2. Jag har såklart sett slashas/disk-hitler-rollfördelningar utkristallieras i alla möjliga former av andra familjekonstellationer också. Killar och tjejer som är ihop och inte är ihop med andra killar och tjejer i olika mängd och ratio. Alltså kollektiv, kompisar, kärnfamiljer osv osv. Se reservation 1. Den som utropar sig till chef över hushållssysslebetydelseöverdrivandet är ofta en kvinna, man kan se detta som en viktig eller oviktig detalj, men det är inte kärnan i vad jag ville säga nu. Kärnan är att han eller hon inte automatiskt har rätt bara för att det finns någon mer eller mindre lätt inpregningsbar tanketradition att luta sig mot.

————————————

Jag kom på att jag vill säga en grej till: att det överhuvudtaget finns folk som anser att disk är något att tjafsa om beror på att vi har det historisk skitbra i vårt samhälle. Men på ett personligt plan behöver det inte därmed finnas en anledning till jubel. Disktjafset är ett konstruerat utfyllnadsproblem vi kan tillgripa för att överrösta den inre tomheten. I gamla tider var folk bekymrade över mer konkreta problem, typ dinosaurier och vulkanutbrott, men den inre tomheten är inte heller att leka med.

Just nu är det fullt med folk som firar att en människa är död. Död. En människa. Firar detta. Som om det var kul. Jag tycker det är så osmakligt att jag inte finner ord. Man beter sig helt enkelt inte så.

FnghrhrpphHAAHAHAHAHA! JAG DRIVER MED ER. NI SKULLE SETT ERA MINER!!!! Erkänn att ni gick på det! Ni trodde jag blivit en fantasilös och empatistörd fisliberal twittertönt som inte har en aning om vare sig humor eller nutidshistoria. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Hoppas ingen känner sig stött.

Hej Jasenko!
Hoppas du mår bra. Förra veckan var jag på kalas hos min fasters man Ove, som fyllde jämnt. Jag kom ganska sent, men det fanns tårta kvar, som tur var, hehe. Ove fick en massa olika presenter, bl a en vedklyv. Vi var många som tyckte att det var lite väl varmt i huset, men Ove älskar att elda. Mamma trodde att han eldade så mycket för att jäklas, men jag vet inte jag. Utanför dörren var det en pytteliten isfläck som moster Gunilla halkade omkull på när hon skulle ut och röka. Det såg lite otäckt ut, för hon blir ju inte yngre. Själv har jag slutat röka för ett par år sedan. Det var ganska lätt faktiskt. Nu är jag en fri man! Man blir inte andfådd lika snabbt och så känner man ju dofterna i naturen så mycket bättre när man inte röker. Även hundskit, hehe urrk. Röker du?
Nej, nu ska jag sätta mig och titta lite på tv. Det skulle vara en japansk film ikväll, det kanske kan vara något. Kul med lite ovanliga filmer.
Ha det så bra!
/Pontus

Jag vill problematisera bildspråksuttrycket “Att skriva någon på näsan”. Hur mycket text får egentligen plats på en normal näsa? Man måste skriva supersmått och spegelvänt och dessutom använda en väldigt speciell penna eftersom näsor ofta är lite flottiga så det blir svårt att få bläcket att fästa. Uttrycket borde betyda “att uttrycka sig gåtfullt och onödigt tillkrånglat”.

Programledarn i “Vem vet mest?” igår: – Då har vi haft Glenn Miller och Henry Miller. Bara Arthur kvar, så är vi klara, hehe.

Klipp till Steve Miller hemma framför tv:n. Närbild: en tår på hans kind.