Är det fler än jag som känner sina liv kusligt precist tv-adapterade? Fantastiskt, hon vann stort och tog världens fetaste världsrekord bara det att hon snubblade det första hon gjorde och kom inte i mål överhuvudtaget så hon vann ju inte egentligen men fy fan vad hon SKULLE ha vunnit. Om hon inte snubblade. Där på en bänk har en försupen solstråle just somnat in. Fy fan vad han skulle ha vunnit om han inte snubblat in på systembolaget i Herrljunga en hösteftermiddag 1989. När hela gänget firade att skolan tagit slut och söp i en vecka och sen åkte till Roskilde och söp lite till, tänk om den försupne solstrålen inte hade snubblat när alla andra började jobba på bensinmackar och videobutiker, flytta in till Borås och Göteborg och läsa på universitet eller skaffa sig män och börja jobba på försäkringskassan, om han inte snubblat skulle han ha tagit guld efter guld efter guldmedalj. Det skulle jag också ha gjort.

Ofta ser man ju inte nedskärningarnas effekter omedelbart utan det kan visa sig flera år efteråt. Det finns ett färskt exempel på just det jag försöker förklara här på Hammargården i Storfors. Vi har ju brukat fara in till Filipstad och prova ut baddräkter åt de boende en gång varje år förut, för det är ju så att gammalt folk de krymper ju för varje år som går och den baddräkten du köpte förra året den kanske inte passar året därpå, va. Men då sa de det, uppifrån, att i år blir det inga nya baddräkter va, för det finns det inga penga till utan de får ha de gamla ett år till. Javisst, sa vi, det var väl inget vi kunde säga om det utan att fanns det inte penga så fanns det inte penga. Sen då skulle vi ju ha sån här julshow då, och tanterna skulle vara negerbollar allihop, eller chokladbollar eller vad man ska kallat jag tycker det är löjligt det där, men det skulle de vara i alla fall och det tyckte ju alla var en rolig idé. Och allt gick ju bra, de kunde ju inte vara nakna, för det var ju ohygieniskt utan innan vi rulla dom i choklad så fick de sätta på sig baddräkterna och de som inte kunde fick hjälp och sätta på sig detta då och allt gick ju bra först va. Men så var det en kvinna, hon var inte mer än 90, som hade krympt då förstås, så när vi skulle rulla henne i pärlsockret så glappade ju baddräkten på henne och då kan du ju räkna ut hur det gick. Ja, hon fick ju in pärlsockerkulor i i i ja där nere va, och du vet att det där vandra ju i kroppen och gick in i hjärtat så att hon dog ju den tanten.

Nu är ju inte jag någon mästerfotograf, men om du tittar riktigt noga, titta här ska du se, så ser man faktiskt tampongsnöret på farfar.

Jag heter Kirurg Rolf Mensen, skinntransplantationsspecialist och allmänt ansedd som den vassaste skalpellen i uppskärarfandom. Fotot av mitt gnistrande leende och spännande håriga grovarbetarlabbars lyckliga giftermål med de känsligaste av pianofingrar hållandes den stora feta Guldpeangen på guldpeanggalan 2006 på omslaget till Scandinavian Kirurgery Manthly kommer inte lämna runksynen på 100-tals i smyg “Jack är sexigast i Lost”-tyckande, uttråkade direktörsfruar ute i finförorterna med mindre än en laddning trotyl om du fattar vad jag är ute och far efter. Jo livets tombolahjul har inte bara lett mot mig utan tagit mig bakom disken och givit mig en jävla avsugning på ren svenska. Peang, Biatch! Gulpeangofingers, när du hör det här ljudet, ljudet av mig som knakar fingrarna, när du hör det ljudet vet du att det är dags att vända blad.
Nu vet jag att det tjafsats och tisslats och tasslats lite runt vattenbehållarn på avdelningen, det har kommit till min kännedom, det stämmer, jag har ögon och öron överallt, och då snackar jag inte de ögon och öron som jag stoppat i fickan under ögon och öron-operationer och råkat få med mig hem och lagt på fläkten och hatthyllan och överallt för att jag ska komma ihåg att ta mig med dom när jag går till jobbet, oftast av misstag, men en enda gång för jag skulle skämta med en golfpolare, okej jag säger det rakt ut, Claes af Geijerstam, och säga “jag ska hålla ett öga på dig”, samtidigt som jag faktiskt höll. Ett riktigt öga. På honom. Haja! Haja humor! Ni skulle sett Claes af Gayerstams min! Ni skulle ha sett mig på läkarhögskolan! Ingen gick säker. Humor, humor, humor. Hela tiden. En sak är glasklar, och nu blir jag plötsligt allvarlig i ansiktet: utan humor skulle man aldrig klara det här jobbet. Inte en dag skulle man klara sig. På senare tid har det där spralliga kvinnor älskar i mina ögon fått en lite matt ytfernissa av tydligt identifierbar sorgsenhet men jag ska återkomma till det.
Det har tisslats och tasslats om förra veckan eller förrförra, jag börjar tappa tidsuppfattningen här, om att okej att jag stängde av personsökarn när jag hade jour, men fy fan, tycker dom, att jag inte satte på den igen eller bara slängde mig i bilen när jag såg på tv att en busslast bebisar bränt genom ett broräcke en kilometer norr om Gyllene Uttern och landat på taket i en kohage vilket fått till följd att de kadavermjöluppfödda korna bara “mm, mat” och börjat äta av bebisarnas skinn. Vilken slags kallhjärtat svin bara sitter kvar i tv-soffan och låtsas som det regnar?
Bra. Bra att ni reagerar. Det är en sund reaktion. Att reagera. Jag fattar. Jag ska berätta vilken typ av kallhjärtat svin som bara sitter kvar i tv-soffan i det läget, så kanske det blir slut på tisslet och tasslet.
Det är ett “kallhjärtat svin” som har det väldigt svårt just nu. Det är “kallhjärtat svin” som har haft en labrador som heter Lajla i femton år, men som kanske inte kommer ha det så länge till. Det är bara den finaste, snällaste hunden du kan tänka dig. Det är bara en hund som är så jävla förståndig att när den hör glassbilsmusiken så VET DEN att det är glassbilen som kommer. Nu har Lajla en stor knöl på halsen och veterinären säger att det kanske inte går att operera bort den och att Lajla kanske kommer att dö. Men det har förstås ingen betydelse alls.

Det skulle killa så skönt bara efter en gangster skjutit åtta hål i bålen på mig och en sval sensommarbris skulle lekfullt snirkla sig in i bröstkorgen på mig. Revbenen skulle klirra som isbitarna i en tillbringare hemmagjord rabarbersaft. Blodet i munnen skulle smaka som ett dopp i en avlägsen kärn. En förlupen kula från en dålig knarkaffär på andra sidan gatan som en nyförälskad smekning i nacken. Ett dis av nybryggt kaffe över asfalten och ett halvhört “sover du?” och så ingenting.

Jag kan inte föreställa mig smärtan längre i att cykla in i en lastbil och känna benen lämna skinnet och blodet spruta som otroligt snabblevande rosa acklejor i motljuset, tragik+tid=komik, jag kan bara känna en stor svalkande kyss på hela kroppen och en nerbäddning i ett nytvättat täcke.

Tjosan vad det knakar härligt när man riktigt får gå loss på vartenda trä i skogen sin med kanadensiska överyxan här ska byggas eb hel jävla liten by i timrade knytstugor och sen ska jag bygga en övergångssålder ett lungefysem en samling roliga bildekaler med tveksam idologihygien, ska sprida en doft som ska locka tårarna ur varenda eckelkorre, ska sprida en dimridå av den enda sanna korven, ska bygga en värld. Den här gamle trotjänarn den har di täljt rakt ut ur mormor mammas krossade hjärta och morfar pappas onda aningar, den här har di exportera ända från framskspråkigaste ljupaste kanade!!!

Fuck me in the ass kva de knakar fint du lillebror, hela nordnorge kommer på faller för fäfot, fäller tårar som en kan kana kanot utför, kommer på obestånd, faller i onåd, faller i farstun, hela stavangervida brister upp ett illtjut, hela gausdal och hela jävla sapmi går på kne går på skallgång hela gamla svedala skallrar i vankelmod, hela gamla mormor svea tar sig för bröstet, hela casualkulturen rämnar i en alluppslukande förkrosande åkarbrasa men du lillbögen du ska allt ha galoscherna fulla i rågrut för bävern han biter inte förrän det knakar han, släpper inte förrän foten flyger av som en lerduva, släpper inte sargen för självastre arga sajonma i bara mässingen och hela famnen full i rulltårtta du lillbögern

Men du fan i have vad det plaskar gott du grabbar när man riktigt får vada ner sig i älven och göra fyllesushi ‘tå gammelgädder och näckrosbla du, det är skam att man inte kommer ut så här oftare du nu jvälar ska ja snitt aupp jälar pårej lillebror så kan du andas under vattnet sen det är nu en gång så snillrikt uttänkt

lillebror? Herregud vart ä han

Det knirkar och knakar så fint i nackskinne när man får riktit skaka av sä gamla dråpslag och hugga i ordentligt och gischa sä i ansiktet, inte ett jävla pinne ska det stå kvar och sen ska jag bugga en ny huvudstad och en eldstad med utsnidade drakmotiv som ska bli så fräna så det sjunger i hela älvdaöen

Det sjunger så fint när man riktigt har runkgreppa det sista stearinljuset horan livet kommer bjussa på och fräser så härligt när man riktigt får elda opp det i varenda ände man kan få tag i det är mitt fel alltihopa hör jag nu, men visa mig den skuldlösen som rår på ett dagsansikte fullproppat med den friskaste luft avbildad på vykort norr om nigeria, det knixar så gött när man riktigt får strypa ihjäl en vilsen tjejsar pingvin och bränna på’n i röva innan han bröjar misstänka för myche

Det klunkar så medruckande sp de går inte och värj säj emot när en riktigt får kocherslakta sig själv och riktigt ta sig i kragen och komma ut i natiuren lite och skrämma den levaden dreten ur pälsniggrena som kallar sig djur åt helvete med däggdjur, fåglar och ödlor, hade gud velat att vi skulle hålla oss väl med sånt skit hade han sett till o fönnes. Hör va d klonker fint

Det gnir och vriner sä tjusigt när man tikti får överaskelse käringa på sängkanten med glögg och lussekatter och pepparbukkake rätt i syna och skär ‘tå hakmuskeln och och städsla en stjärtlapp och städa undan en same

Du din lille skit skit mig i mun vad det gungar på bra ute på sjön när man inte blygs för och riktigt bajs ner sä och klämma i med en hedli old time jopphejdi jävel du din lille skit kom hi tmerej få ja snakca merej

På min tiod var det fan ta mig i själva anuse inte tal om och åka baksäte, det fanns iinte på sjökorte, mig har di täljt ur ett virke äldre än världens rakaste kuktall vi vi vi är inte många kvar nu du gubbjävel som vet att uppskatta och ta vara på det fina här i live, det är bara du jag, fetbengt, kepsbengt, bögarselbengt, barnbengt, bananbengt och en sällsynt spindelapa på tv

t’nk du böga mig i emaljhålet vad många det är som skulle gladleligen punga upp med vartenda öra på banekn för att få oppleva en enda dag vad vi har framför oss i ansiktet varenda timme på dygnet du för själva anusjävelen, va avundsjuka de skulle vara om de visste vad förjävla fint det durar i plåten när man riktigt får komma ut och köra över sin sista chans till o få fortplanta sig med volvo sjuförtin du, har jag fel så bajsa mig rakt in i ansiktet

Det är inte i böcker vad det plickeplockar fint när en är karl te och hugg utåv sig både höger och vänsternäven och sula ner dom med raketkraft rätt ner i vedlåren och riktigt få ställ sig och pissa blodigt mjölkpiiss över dem i rent hån som en hyllning till själva livet, själva underbara, sugluderlivet, själva kuksugarhora skitätarhora livert, det är bara du jag, knivbengt, yxbengt, isborrbänkt, ramboknivbengt benfgt i öster, bengt i väster och en sällsynt rulltårta i ett matprogram på tv som vet det, bengt

Knipsa av mig min rullstolsburna feta jävla kuk om det finns ett vackrare läte än pysandet när man kramar saften ur sitt eget förfettade gamla skogsbögarhjärta och slaskar fast det i timmerkojans förbannade vägg och gör narr ‘tåt

Mitt nuvarande jobb har fört med sig att mitt hem är överbelamrat av sådana här behållare med sjögräs. Det är spännande och lärorikt.

Från Det Grymma Svärdets myspaceblogg:

Deadline #3
Idag är det materiallämningsdeadline för #3. Jag har haft och har fortfarande en massa annat jobb och vill be om ursäkt för två grejer:
1. Att jag i vissa fall inte hört av mig och bekräftat materialleveranser.
2. Att jag inte fick tid att skicka ut ett påminnelsemail. Ni som missade deadlinen får torka tårarna och satsa på fyran eller höra av er och säga ungefär hur många sidor ni kan tänkas behöva.